Lånad framgång.

Vissa bloggare tycks samla på "alla besökare i sin blogg" och som inte tycks kunna få nog av besökare. När de loggar in med sitt lösenord på bloggen och ser hur värdet har stigit rejält bara under de senaste minuterna måste det hisna. Minut för minut kan de följa sin växande besökstatistik och därmed sitt eget jags värdestegring.

Läste i bloggtidningen 2009 06 27 att enligt bloggen Lily förekommer det fusk bland storbloggare på Bloggportalen. Hon avslöjar hur det fuskades med statistiken på Bloggportalen. Om två bloggare lägger in varandras statistik-räknar-kod på sina bloggar får båda ännu fler besökare inräknade i sin statistik än deras verkliga besöksantal och klättrar uppåt på listorna, vilket innebär att de hamnar högt upp på listan på Bloggportalen och och får mer uppmärksamhet. En del bloggar har annonser och får betalt för hur många visningar de har på bloggen.

Jag har insett att vissa bloggare tycks lura sina läsare eller framförallt sig själva. Jagets värdet sitter inte i besöksantalet på bloggen ej heller i hur mycket pengar de tjänar. För sanningen är ju att alla människor är lika värda, utifrån människovärdet.

Jag känner mig osäker om de stora bloggarna bloggar för att öka sina annonsinkomster/tjäna pengar och leva på sin blogg eller för att de verkligen brinner för ett intesseområde som de tycker är intressant att skriva om och få respekt för sin kompetens. Det finns naturligtvis seriösa bloggare som skriver utifrån sitt intresseområde och för att det är kul och samtidigt säljer annonsplatser på ett ärligt sätt.

Det är helt ok att vilja ha betalt för sitt arbete men då ska det ske på ett ärligt sätt. Ingen vill känna sig lurad, varken bloggbesökare eller annonsörerna som satsat pengar i tron att bloggen har stort besökantal men vilket kan visa sig ha ett mindre besöksantalet än vad de verkligen har.

Är det girigheten som även utbreder sig i bloggsfären?

Det är helt ofattbart vad som händer i Iran

Mitt hjärta brister när jag ser vad som händer i Iran. Unga som gamla är ute på gatorna för att kräva något som egentligen är självklart, demokrati och mänskliga rättigheter.

När demonstranterna kräver demokrati och mänskliga rättigheter slår regimen ner protesterna med full styrka. Demonstranterna blir trakasserade, fängslade eller skjutna. Jag känner väldigt starkt för de modiga demonstranterna som protesterar om det omstridda valresultatet som tillkännagavs den 13 juni. De kämpar för rätten att säga sin mening och rätten att få välja företrädare som ska styra landet.

Det blir allt mer uppenbart att regimen visar musklerna, både mot iranierna och omvärlden. Men vad händer med de diplomatiska förhandlingarna mellan den iranska regimen och omvärlden. Omvärlden uttrycker oro om utvecklingen i Iran. Men för övrigt inte så mycket mer.

Det viktigaste av allt: är att ta ställning hur vi ska förhålla oss till regimer i olika delar av världen som förtrycker medborgarna och bestämmer hur folket ska leva sina liv. Just nu är det väldigt otäckt för medborgarna att leva i Iran.

Jag förväntar mig att våra politikerna tar sitt ansvar och kräver att den iranska regeringen stoppar allt våld och sin orättfärdiga behandling av det iranska folket. Det är helt orimligt att den Iranska regimen får fortsätta att kränka demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Odemokratiska krafter

Makteliten har varit mycket tydliga med vad som gäller från deras sida; det är att tjäna så mycket pengar på kortast möjliga tid. Men detta kan inte vara förenligt med medborgarnas bästa. Det är kanske hög tid att inför kommande val ta sig en riktig funderare/eftertanke hur chefer, tjänstemännen och politikernas mycket höga löner och bonusar samt deras tilltagna privilegier, t ex höga pensionavtal, etc drabbar alla medborgares ekonomi negativt. Men framför allt drabbas de minst privilegierade mest. Privat- liksom offentligt anställda. Gammal som ung. Spekulationerna och girigheten har fått råda. Det är inte bara Sverige som arbetat så, det är lika vanligt i hela västvärlden.

Finansministern Anders Borg har tagit ett bra initiativ med att motverka bonusarnas negativa inverkan på vår samhällsekonomi. Han ska ha ett stort tack för sin klokhet angående detta. Men jag tycker mig se att makteliten, tjänstemän och politiker etc ofta har svårt att skilja just på mitt och ditt, t ex har storbankerna som sköter kontona för många löntagare, pensionärer, etc lånat ut hutlöst mycket pengar till ostabila företag i Baltikum etc, vilket har bidragit till finanskrisen. Lågkonjunkturen drabbar framför allt de minst privilegierade i samhället. Klyftorna vidgas i goda som dåliga tider. Hur stora skillnader i livsvillkoren tål Sverige egentligen och hur mycket går det att tänja det band som håller ihop samhället innan det slutligen brister?

Men den viktigaste frågan att behandla är definitivt vart tog empati och solidariteten vägen? Det som politikerna pratar sig så varmt om i valtider. Men det som är mest sorgligt är maktelitens klena förstånd kring empati och solidaritets frågor.

Med detta vill jag säga att vi alla, alltid har ett ansvar att bekämpa alla former av girigheter i vårt samhälle. Girighet är ett symtom i samhället av den dignitet att den borde få en avgörande betydelse i valet 2010.

Jag har i tidigare bloggposter tagit upp om finanskrisen och bonussystem inom näringslivet: Bonusar inom vården, Rädda finanskrisen, Pensionsraseriet, Ekonomiskt vägraseri, Framtidstro mitt i Ekonomiska krisen och Makthavarna glädjer sig på andras bekostnad.

Efter valtider kommer valanalystider

Nu har vi fått resultatet av EU-valet. Journalister, politiker etc söker förklaringar till valutgången. Nu ska segrar förklaras och förluster bortförklaras. Det finns naturligtvis olika sätt att mäta framgång. Enskilda partier kan titta på röstsiffrorna, enskilda politiker på antal kryss, samhället i stort på röstdeltagandet och så vidare.

Den välbehövliga självrannsakan hos det politiska etablissemanget lyser med sin frånvaro. Miljöpartiet och Piratpartiet är störst bland ungdomar. Ingen ställer sig frågan hur ett litet uppstickarparti lyckas få över sju procent av rösterna och en plats i Europaparlamentet. Grattis Piratpartiet. Det finns mycket man kan tycka om Piratpartiet men det är inte svårt att dela deras uppfattning kring integritetsfrågor, samtidigt som helt fria och öppna kommunikationsvägar skapar en rad problem, t ex nätpeodofiler, den grova internationella brottsligheten etc. Piratpartiet ses av det politiska etablissemanget som ett enfrågeparti. Men ingen kritiserar Feministiska Initiativet för att skapa en politisk plattform utifrån ett feministiskt perspektiv, så varför gör man skillnad när Piratpartiet gör samma sak utifrån ett integritetsperspektiv.

Jag tycker att de etablerade partierna bör inse fakta att deras sätt att kommunicera politik inte attraherar unga väljare.

Själv skulle jag vilja mäta EU-valets framgång, eller brist på framgång, med att analysera vilket parti som tar demokrati och mänskliga rättigheter på allvar och tänker på hur framtiden ska te sig för alla EU-medborgarna och som är först med att omsätta vallöftena till politisk handling.

Medborgarinflytande i Europa

Nu gäller det att vi går och röstar. Vi måste visa att vi vill vara med och ha inflytande i Europa.

Som medborgare är jag intresserad av möjligheten att påverka i frågor som ligger mig varmt om hjärtat, utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter, etc.

Strax ska jag och min man iväg till valförrättningen och lägga våra röster till EU-parlamentsvalet. Senare under kvällen får vi invänta resultatet.

Europas öde

Vad jag har lärt under de senaste månaderna är, att inte lockas av politikernas locktoner i europafrågorna som valet handlar om. Europaparlementkandidaternas budskapet är rätt klart och koncist inte minst i att locka väljarna att rösta på sitt parti. Valet handlar till stor del om personval och mindre av information och bearbetning av fakta.

I takt med valet till Europaparlamentet nu på söndag har jag via medierna försökt bilda mig en uppfattning om vad partierna och kandidaterna tycker i de olika frågorna. Det kan vara allt från fildelning, byta kronan mot euron, FRA-lagen, arbetslösheten etc. Vallöftena är många och det känns svårt att tro på polikernas locktoner och övertygande om att de kommer att ägna sig åt sådana frågor som berör människorna livsvillkor. Det har väl inte kunnat undgå någon de senaste skandalerna som uppdagades i engelska parlamentet angående EU-parlamentarikers girighetssymtom kring kostnadsersättningar etc, politkernas höga ersättningsnivå etc. En girighet som leder till omdömeslöshet, "Mycket vill ha mer". Dock är det viktigt av allt att rösta på parti/kandidater med ett brinnande samhällsintresse och som driver frågor om mänskliga rättigheter och skyldigheter, personlig integritet etc och en politik för öppenhet och frihet.

Jag kommer att ta vara på min medborgeliga demokratiska rättighet och rösta. Jag kommer att rösta på de kandidater som tar tag i de stora ödesfrågorna ang människorättsfrågor, klimatfrågor och för ett öppet och fritt Europa etc i EU-parlamentsvalet på söndag.