Budget i omänsklig balans?

En gång trodde jag att jag skulle förstå hur allt hänger samman. Livet är större än så. Det gäller att hämta in kunskap, information och inspiration för att sätta sig in i människans villkor i framtiden.

Har tagit del av budgetdebatten som pågår. Budget för 2010 som regeringen presenterar i sin helhet i dag är en krisbudget/valårsbudget. Det är högst påtagligt att regeringen satsar på att hålla den stora majoriteten nöjd, de som har jobb och goda ekonomiska tillgångar. I budgeten satsar regeringen på utbildningsplatser, utbyggd arbetsmarknadspolitik, sänkt inkomstskatt etc. Miljoner löntagare (främst höginkomstagare), pensionärer och studenter gynnas av regeringens budget medan de sjukskrivna och den växande skaran arbetslösa missgynnas. Statsfinanserna tros nästa år gå med ett underskott på över hundra miljarder kronor. Trots det lånar man till skattelättnad.

Socialism och kapitalismen har helt olika uppfattningar om vad som är rätt politik nu och i framtiden.

Regeringen hävdar sitt ansvarstagande och oppositionen anser att regeringen medvetet raserar välfärden och ruinerar landets finanser. Regeringen svarar med att anklaga oppositionen för exakt samma sak. Jobben står i centrum. Alla vill ha att fler ska arbeta.

Våra politiker har tappat kontakten med hur andra människor har det och är likgiltiga för hur gamla, sjukskrivna och arbetslösa lider i den ekonomiska krisen utan värnar rent i själviska syften om sin egen grupp. Denna budget ger inget utrymme för empati och omsorg, omvårdande inställning som tar ansvar för de gamla, sjuka och arbetslösa. Detta får skadliga konsekvenser för samhället med stora klasskillnader (Vi och Dom) som följd och allt vad det kommer att innebära.

Med tanke på politikernas okänslighet för alla medborgarnas välbefinnande måste vi göra vår röst hörd när det gäller hur vi behandlar sjuka, gamla och arbetslösa och se till att dessa får hjälp och stöd.

Det viktigaste borde vara att ge tidig hjälp och ökad möjlighet för utsatta individer t ex att rehabilitera sin hälsa etc. Med rätt stöd och hjälp kan individen få bättre förutsättningar och möjlighet att ta ett jobb när konjunkturen vänder. Att satsa pengar på tidiga insatser gör att man sparar på mänskligt lidande samt att man sparar pengar i ett längre perspektiv.

En medkännande politik skulle kräva att vi ändrar våra prioriteringar och avsätter en större andel av landets budget för en rättvisare fördelningspolitik.

Överleva eller rätten till att leva?